Hen.

24 Feb

Det här med ordet ”hen”.
Jag vill veta vem det var som bestämde sig för att införandet av ordet skulle i sin tur innebära att INGEN skulle få vara ”hon” eller ”han” längre? För jag är ganska säker på att det inte var det som var poängen med ”hen”. Tidningarna hjälper till, i bästa förmåga, att spä på dessa fördomar genom att publicera långa artiklar om folk som vägrar berätta vilket kön deras barn har så fort Hen-debatten omnämns. Eller varför inte dra nån skröna om förskolan som inte byter blöja på barnen för att ingen ska veta könet på dem (detta är självklart rent hittepå – jag är rätt säker på att det klassas som barnmisshandel att låta kidsen gå runt i samma blöja en hel dag). Självklart har användandet av ordet ”hen” en viss påverkan på ett jämlikhetstänk, men det är ju inte det som är grejen!
Hen är ett praktiskt ord, tycker de flesta som förstår vad man ska ha det till. Exempelvis: Du har fått en tid hos doktor Lindström. Istället för att behöva ANTA att doktor Lindström är en kvinna eller en man, kan du använda ”hen” när du pratar om doktorn. För erkänn att det känns liiite 1940 att säga ”Jag undrar om doktor Lindström kan se om min penis har trillat av då jag tänkt kalla doktorn ‘hen’ istället för ‘doktorn'”.
Där man vet könet på en person är naturligtvis ”hen” poänglöst, rent språkligt, att använda. Men när man inte vet? Ah! Se där. Så praktisk.

Jag väljer att avsluta det här med en fantastisk tweet som jag läste häromdagen. Den sammanfattar hela hen-debatten på 140 tecken.

”Varje gång en indignerad tangentbordsriddare blandar ihop »könsneutralt« och »könlöst« så dör en sjöhäst.” – @fallinpolarbear

Annonser

Yta, darling, yta.

5 Feb

Idag, barn, ska vi prata om ytligheter. Närmare bestämt om min kroppsuppfattning och kroppsform. För cirka 4,5 månader sen ploppade jag ut ett stycke bebis och förväntade mig någonstans att min gamla vanliga kropp skulle ringa på dörren any day soon. Det gjorde den inte. Och jag VET ju liksom att det kan ta upp till ett år innan den är tillbaka, och jag VET ju att jag är 32 år och inte riktigt lika elastisk, och jag VET ju att om jag hade ammat hade jag säkert varit smalare nu.
”Smalare? Vaddå? Är man bara bra och snygg för att man är SMAL?” tänker ni. Nä, säger jag. Men det handlar om vad man är van vid. Nån som väger 50 kg och alltid varit smal kan utbrista ”Jag är så TJOCK!” när de gått upp 5 kg. Och det är för att fem kilo märks betydligt mer när det är tio procent av ens totala kroppsvikt och det innebär således att inget i garderoben sitter som det ska. That was me. Fast jag gick från 50 till 56 pga sköldkörtelsvaj och sen till 70 pga graviditet och nu är jag fast nånstans på 62 efter det. Det är tolv kilo mer än vad jag och min garderob är vana vid. Vilket känns särdeles sugigt eftersom jag ÄLSKAR min garderob och saknar alla mina fantastiska klänningar och kjolar och inget, inget, INGET går igen i midjan. För den finns inte längre. Och hade det inte varit för att ungefär 97% av min garderob är otillgänglig hade nog inte de där tolv kilona stört mig jättemycket.
För de som tycker att jag är larvig: Visst. Det finns värre problem. Jag lever ju, osv. Men jag älskar kläder, skor och accessoarer. Det är min största hobby. Jag älskar att klä mig. Klä ut mig. Och nu går det inte längre på samma sätt. Jag roterar 10 outfits. Och jag känner mig väldigt sällan snygg. Och det i sin tur beror på att jag roterar tio svintråkiga outfits. Och jag har tyvärr inte pengarna och tiden att ersätta hela min garderob med en annan storlek. Alltså får jag fortsätta gnälla tills jag kommer i mina kläder igen.
Så. Färdiggnälld för idag.

Mvh, Ytligsomfan_79

20120205-100258.jpg

Biskvimani.

25 Jan

Mitt liv kretsar faktiskt inte bara runt barnet utan även biskvier. Ja, och dregellappar. Och en och annan virkad pingvin. Nåväl, åter till väsentligheterna: Biskvier. Småsmå biskvier. Med den perfekta fyllningen. Förra veckan mörk choklad med mint, denna vecka vit choklad med polka. Eftersom jag inte gjort de perfekta polkabiskvierna ännu, får ni hålla tillgodo med de perfekta minimintbiskvierna så länge. Love them, you will.

20120125-215707.jpg

Räcker till ca 25 små biskvier, går bra att frysa in. Haha. Som om man inte äter upp dem på ett par dagar.

Bottnar:
200 g fint riven mandelmassa
1 äggvita
1 dl strösocker

Blanda ihop och klutta/spritsa ut på bakplåtspapper, lite större än en femkrona. Om du vill snygga till dem, ha lite kallt vatten på händerna så slipper du få med dig halva biskvin på fingrarna när du trycker till.
Låt vila i 30 minuter på plåten, grädda sedan i nedre delen av ugnen i ca 10 minuter på 175 grader. När biskvierna fått lite färg, ta ut dem och låt sedan bottnarna svalna helt på plåten.

Fyllning:
50 g rumstempererat smör
100 g Philadelphiaost (ingen jävla lightskit)
1,25 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
5-6 msk kakao
Ca 5 droppar Apotekets pepparmyntsolja

Rör ihop samtliga ingredienser, smaka av eftersom du tillsätter kakao och pepparmyntsolja. Jag gillar min smet riktigt chokladig, men smaken äro olika. Ställ i kylen i minst 30 minuter. Gucka sen på fyllningen på bottnarna, forma med kniv. Hiva in biskvierna i frysen medans du smälter chokladen, som består av:
150 g 70%-ig choklad
3-5 droppar pepparmyntsolja (efter smak)

Smält chokladen i vattenbad, helst i rostfri bunke och var noga så det inte kommer något vatten i! Droppa i oljan och häll sedan över chokladen i en liten skål. Låt svalna nån minut och doppa sedan topparna på de kalla biskvierna i chokladen. Ställ kallt och försök sen att inte klämma i dig alla 25 alldeles själv.

Ps. Det blir lite toppchoklad över (men så hiskligt bökigt att doppa om det är precis så det räcker). Häll ner det som blivit över i ischokladformar så har du små mintchokladpraliner till kaffet när biskvierna är slut. :)

En mycket kort vinter.

27 Dec

Skriver lite dåligt nuförtin. Detta kan bero på den lilla personen som just nu ligger i mitt knä och trynar, och lite på att jag varit hyfsat besatt av att virka diverse matbaror till ovan nämnda person. Ah, och så julen, förstås. Vi tyckte tydligen att det var en svinbra idé att bjuda hem 16 (sextoooon) personer på julafton för att få ”en lugn jul”. Logiskt? Nja. Möjligtvis ur ”slippa-flänga-runt-stan-med-bebis-som-blir-monster-tillslut”-perspektivet.
Men nu, no more julstress. Bara jag, virkningarna, vilda bebin och VÅRVÄDRET. Det var en mycket kort vinter i år.

Tidsomställning.

4 Nov

Från att ha haft fruktansvärt mycket tid, när jag var sjukskriven för foglossningshelvetet och bara kunde sitta/ligga i soffan eller mööööjligtvis ge sig ut på ett entimmesäventyr ibland, till INGEN TID ALLS.
Jag har tusen saker jag vill göra men antingen blir det för sent (symaskinen låter ganska mycket och grannarna kanske inte diggar det ljudet efter 23), eller så har jag ingen ork. Frustrationen bara ligger och gror i mig, snart MÅSTE jag få sy köksgardinerna (tyget köptes innan Alice föddes), virka kaninen till lilla kusinen, testa att få ihop den där mei taien och tusen andra saker. Kanske pyssla nåt ofunktionellt men snyggt? En minihatt? En krage? Alldeles för länge sen sist.

Villvillvill. Nu.

Färg.

2 Nov

Äntligen. Håret färgat. Naglarna målade.

Nästan människa igen.

En mai tai och en shish kebab.

1 Nov

Alltså. Hörrni. Nu blev jag sjukt sugen på att sy en mei tai (en slags asiatisk bärsjal/sele). De verkar både snygga och bra och jag tänker inte betala typ 900 spänn för en. Inte heller tänker jag låta min köpsugna svärmor betala den. Inte när man KAN sy en själv. Det verkar ju inte ens vara särdeles svårt.
Nu återstår alltså att hitta tiden till att sy den innan barnet börjar skolan och således inte alls är så sugen på att bli buren längre.